Norden är välkänt för sin vikingatid. De flesta som besöker Norge är väl medvetna om de nordiska vikingarna som hamnat i centrum för historiska studier. För den som är intresserad kommer nu en artikel om vikingarnas historia.
Ordet ”viking” är av omtvistat ursprung och kan från början ha betytt ”man från Viken” dvs. kusterna kring Oslofjorden. Det kan också knytas an till det anglosaxiska wic som betyder härläger då ordets förekomst i tidiga engelska texter från 800-talet hade den allmänna betydelsen ”sjörövare”. Vikingatiden började vid järnålderns slutfas och kännetecknas av stark handel med utgångspunkt i Norge, Sverige och Danmark. Redan under den föregående perioden Vendeltiden hade långväga fartförbindelser upptagits och en rad handelskolonier grundades. Det var under tidig medeltid de första större nordiska rikena kom att bildas.
I medeltidens Norge var förutsättningarna för jordbruk ogynnsamma och en stor del av befolkningen bodde i samhällen ute vid kusten. Skeppsbyggarkonsten utvecklades och sjöfartsleder blev en viktig del av livet där vikingarnas sjöfärder sträckte sig från Grönland i väst till Kaspiska havet i öst och kunde vara allt från handels- och upptäcktsfärder men även plundringståg. De snabba och grundgående nordiska skeppen var avgörande för nordbornas framgångar. Dessa klinkbyggda farkoster med god lastförmåga kunde vid ett överraskningsanfall dras upp på vilket strand som helst och med hjälp av hästar nå vilket mål vikingarna än önskade. Innan befolkningen samlat sig till försvar var vikingarna redan långt ute till havs igen.
Skeppsbyggarkonsten i de nordiska länderna var under vikingatiden högst utvecklad i hela Europa och var en förutsättning för de sjöfärder som påbörjades under senare delen av 700-talet. Vikingarna grundade flera städer och kolonier som exempelvis Normandie i Frankrike och Irlands huvudstad Dublin. Vikingatiden gick mot sitt slut i början av 1000-talet när ett varningssystem kring kustförsvaret byggdes upp så man kunde möta vikingarnas anfall redan till havs. Att bara se vikingarna som plundrare är emellertid dock inte helt rättvist då de inte enbart var råa krigare utan som ovan nämnt även skickliga handelsmän och administratörer.